Att städa upp i sedimenten är ingen enkel historia. Och det är kostsamt. Att sedimenten ligger under vatten gör det komplicerat att såväl utreda som att åtgärda, men även andra aspekter kan försvåra hanteringen. Föroreningarna kan komma från flera olika verksamheter, vilket skapar svårigheter i att utreda vem eller vilka som ansvarar för att utreda och åtgärda. Sedimentfrågor hanteras också av ett flertal myndigheter, med olika ansvarsområden. På denna sida ger vi en överblick över vad olika aktörer gör för att identifiera, utreda och åtgärda förorenade sedimentområden. Och hur vi avgör vem eller vilka som sak bekosta åtgärderna. Läs gärna även om de olika aktörernas roller och ansvar på sidan Vem gör vad?.
Föroreningar såsom näringsämnen och miljögifter kan ansamlas i sediment, och har så gjort i sjöar, vattendrag och hav. Förorenade sediment förekommer i anslutning till både pågående och nedlagda verksamheter. De påträffas också på relativt stora avstånd från källan.
Principen ”Förorenaren betalar” eller ”Polluters pays principle, PPP” är utgångspunkten i allt arbete med förorenade områden. För att ta reda på vem eller vilka som är ansvariga behöver en så kallad ansvarsutredning göras. När det gäller förorenade sediment så kan det vara komplicerat i och med att sedimenten samlar upp föroreningar från många håll, och flera kan vara delansvariga.
På EBH-Portalen finns en beskrivning av hur ansvarsutredning går till och även vägledning för genomförande av ansvarsutredning.
Om det saknas ansvariga kan statliga medel användas för hela eller delar av åtgärden. Länsstyrelsen kan då söka medel från Naturvårdsverket för såväl utredningar som åtgärder. Naturvårdsverkets kvalitetsmanual ger vägledning om statlig finansiering för avhjälpande av föroreningsskador.
Vilka områden som prioriteras för statligt finansierade åtgärder anges i den nationella planen för avhjälpande av föroreningsskador.
På den här kartan visas pågående statligt finansierade åtgärdsprojekt, där sedimentobjekt är markerade med mörkblå färg: Karta över beslutade åtgärder.
I Sverige har vi ett systematiskt sätt att identifiera och klassificera förorenade områden med hjälp av den så kallade MIFO-metodiken (Metodik för Inventering av Förorenade Områden). För förorenad mark har arbetet kommit längre än för förorenade sediment. Länsstyrelserna har mellan 2000 och 2015 inventerat främst nedlagda verksamheter med hjälp av MIFO, men det finns fortfarande många objekt som ännu inte inventerats, exempelvis pågående miljöfarliga verksamheter med kommunal tillsyn och nedlagda kommunala deponier och förorenade sedimentområden.
En inventering och riskklassning enligt MIFO fas 1 är grunden för att kunna prioritera mellan objekten. Inventeringen i sig, det vill säga historisk kartläggning av processer och kemikalier, uppgifter om skyddsobjekt etc. utförs av den/de ansvariga för föroreningen. Riskklassning däremot utförs alltid av tillsynsmyndigheten med inventeringen som underlag. Utöver prioriteringsunderlag innebär inventeringen också att det kommer fram underlag för det fortsatta arbetet exempelvis med att ta fram en provtagningsplan eller genomföra en inledande utredning.
Inom regeringsuppdraget RUFS (delprojekt RUFS 2a) har en sedimentspecifik vägledning för inventering tagits fram.
För att veta om vi behöver åtgärda förorenade sediment och vilka åtgärder som är nödvändiga behöver vi undersöka sedimenten – och också riskbedöma sedimenten. När det gäller sediment är undersökning och riskbedömning nära sammankopplat i och med att mätning av faktiska effekter i hög grad ingår i undersökningarna, utöver att förekomsten och utbredningen av föroreningarna undersöks. Det är den som ansvarar för föroreningen som också har ansvar att undersöka och riskbedöma, ofta med hjälp av en miljökonsult.
Provtagning av sedimenten görs genom att sedimentprover tas upp med hjälp av olika typer av sedimentprovtagare. Från prover som tas med rörprovtagare kan delprover som representerar olika djup tas ut. Proverna analyseras sedan på laboratorium. Det finns idag utbildning i provtagning av sediment som inkluderar certifiering av provtagare.
Effekter på djur- och växtliv kan mätas både direkt i sedimenten eller på sedimentlevande växter och djur och på sedimentprover som tagits upp.
Efter att sedimenten undersökts görs en riskbedömning. En viktig start för arbetet är de övergripande åtgärdsmålen. Dessa sätter ramarna och ambitionsnivån för riskbedömning och åtgärder och innefattar aspekter som vilka lokala, regionala, nationella och internationella mål och intentioner som man behöver ta hänsyn till. Läs mer om detta på vår sida om riskbedömning.
När riskbedömningen är genomförd behöver man ta reda på vilka åtgärdsalternativ som finns som kan användas för att åtgärda den risk som föreligger så att miljön blir återställd.
Det finns en palett av åtgärder som innebär att man antingen tar upp sediment och behandlar och/eller deponerar dem på land (ex situ) eller återanvänder dem på något sätt, t.ex. i en konstruktion. Det finns också metoder att minska risken med sedimenten där de ligger, s.k. in-situ behandling. Detta kan ske till exempel genom olika typer av övertäckningar eller stabiliseringar av föroreningarna.
Vilken åtgärdslösning som är bäst avgörs i en riskvärdering. I denna väger man olika metoders för- och nackdelar mot varandra för att hitta den metod som kan åtgärda riskerna på mest hållbara sätt. I begreppet hållbart ingår miljömässiga, ekonomiska och sociala perspektiv. Viktigt att komma ihåg är också att vi bör ha ett långsiktigt tidsperspektiv när vi bedömer lämplig åtgärd.
När det är bestämt vilken åtgärd som ska genomföras och man har fått tillstånd att genomföra åtgärden gör en konsult eller en entreprenör en projektering av åtgärden. Under själva åtgärden behövs ofta också en miljökontroll. Normalt behöver också resultatet av åtgärden följas upp så att man vet att man nått avsedd effekt – på kort och lång sikt. Särskilt viktigt är uppföljningen när förorening har lämnats kvar. Föroreningen kan då ha övertäckts eller stabiliserats för att tillse att ingen exponering kan ske och att förorening inte sprids. Ett kontrollprogram kan därför sträcka sig över många år.
Man bör eftersträva att en åtgärd är underhållsfri och av engångskaraktär, men det kan finnas tillfällen då detta inte är möjligt och då är uppföljningen och kontrollerna extra viktiga tillsammans med en plan för underhållet av åtgärden.
